Det
var en gång en gris och en get. De skulle vara med i en tävling där
man kunde vinna fina priser. Priserna var en guldpokal, en
chokladfontän, ett badkar fullt av godis samt ett gosedjur i form av
en fluffig enhörning.
Tävlingen
gick ut på att få in så många marshmallows i munnen som möjligt
på en minut.
-Jag
har mycket större mun än du, så jag kan få in många fler, skröt
grisen.
-
Vi får väl se, mumlade geten och lunkade bort till bordet där
tävlingen skulle hållas.
Grisen
skuttade efter geten bort till bordet. På bordet stod två stora
skålar med marshmallows.
Tävlingen
började. Grisen slängde i sig marshmallows. Geten föredrog att ta
det lite lugnare, och tog en i taget. Medan grisen proppade munnen
full kommenterade han:
-Du
är så långsam som tar en i taget, du kan omöjligt vinna över
mig.
Geten
svarade inte utan fortsatte trycka i sig de fluffiga, vita
godsakerna.
Till
slut var grisens mun fylld med marshmallows och minuten var snart
slut. När det bara var några sekunder kvar började grisen skratta
för att geten var så långsam. Först med ett litet fniss, men
sedan bröt han ut i ett gapskratt och alla marshmallows trillade ut
en efter en...
Ring!
Tut!
Nu
var tiden slut och alla grisens 20 marshmallows, förutom en, hade
ramlat ur grisens mun.
De
väntade spänt på domarens beslut:
-Grisen
hade egentligen flest marshmallows i sin mun... men vinnaren blir
klart och tydligt GETEN, som hade tio godisar i sin mun mot grisens
enda!
Grisen
fick ett utbrott.
-Det
här kan inte vara sant, gastade han,
och sprang till skogs.
Geten tog nöjt
emot sina priser och skrattade glatt:
-Skrattar bäst som skrattar sist. (sensmoral)
Eftertext 1:
Två år senare kom grisen (som under
sin tid i skogen förvildats till ett vildsvin) tillbaks med Erik
XIV, som ju också sprang till skogs en gång.
Eftertext 2: Geten var en hona.