Den vandrande pinnen och babianen, en fabel av 5b

Det var en gång en babian och en vandrande pinne som bodde i en djungel. Babianen bodde i en trädkoja, han gillade att klättra. Vandrande pinnen bodde i trädstammen där babianen hade sin trädkoja. Den vandrade pinnen störde sig på att babianen ofta lyssnade på apmusik:

-Stäng av musiken, jag försöker sova, skrek den vandrande pinnen för att överrösta musiken.

Babianen hörde inte pinnens försök att få honom att stänga av apmusiken.

Den vandrande pinnen blev väldigt irriterad och gick då och pausade musiken:

-Det var väl ett väldans liv, röt pinnen.

-Men vad gör du, sa babianen argt.

Den vandrade pinnen frågade snällt om babianen kunde låta bli att sätta på apmusiken igen. Apan svarade då:

-Aldrig i livet, det är min trädstam. Vill du ha tyst måste du kanske köpa hörselkåpor.

Pinnen gick hämndlysten därifrån till hissen och åkte sex våningar ner till sig.

Senare samma kväll satte pinnen på sin pinnmusik för att hämnas på babianen. Han hade högsta volym och högsta bas på. Babianen vaknade och ramlade ur trädet.

Babianen stönade, stojade, ajade och ojade. Han ställde sig argt upp och sa:

-Nu är det krig!

Han klättrade haltande upp till sin trädkoja, plåstrade om sig och tänkte ut en plan.

Nästa kväll satte babianen på hög pinnmusik för att locka upp pinnen till sin trädkoja. Pinnen blev glad och åkte upp med hissen till babianens trädkoja. När pinnen ringde på dörren möttes han av en stor babianfot som trampade honom platt. Pinnen bröts i två delar och dog.

Sensmoral: Mucka aldrig med en babian